Organisationen

Ikon

välkommen till Organisationen

Helvetet, det är de andra

”They’re coming to get you, Barbara!” – Johnny, Night of the Living Dead, George A. Romero, 1968

 

”I don’t know what’s happening to me. I’m not alive. I’m not dead. I’m just…I’m just so lonely.”

– Julie, Return of the Living Dead 3, Brian Yuzna,1993


 

Zombietemat återfinns i en mängd populärkulturella filmer och böcker och har med tiden utvecklats till en självständig genre. Bland stilbildande pionjärverk kan nämnas George A. Romeros första film i The Living Dead- sagan, Night of the Living Dead från 1968 som också införlivats i det amerikanska National Film Registry, samt romanen I am Legend (1), skriven av Richard Matheson och utgiven 1954, senare filmatiserad med Will Smith i huvudrollen (regisserad av Francis Lawrence, 2007). Tematiken är enkel. En eller flera människor finner sig plötsligt i en kamp på liv och död. Runt omkring dem vaknar döda till liv, med en enda vilja; att döda, smitta eller förtära de levande. I Romeros film barrikaderar sig sju överlevare i en villa medan fler och fler zombies samlas omkring huset och i Mathesons roman bygger karaktären Robert Neville mer eller mindre om sitt hem till ett fort, starkt nog för att hålla de horder av blodtörstande varelser som nattetid samlas på Los Angeles gator utanför. Hotet finns på utsidan, utanför hemmet och i båda exemplen invaggas de levande i en så att säga falsk trygghet, då det visar sig att insidan även den infekterats av de levande döda.

I den moderna populärkulturen har zombien frångått sitt historiska ursprung. Redan på 1600- talet återfinns historier om döda som vaknar till liv och förföljer de levande, men det är framförallt i den karbiska voodoon som zombiemyten tar sitt språng. Själva benämningen kan härledas till jumbie, det karibiska ordet för spöke, det kongolesiska nzambie, den dödes ande, samt det Louisiana- kreolska eller Haiti- kreolska uttrycket för en död person som återuppväckts till livet saknandes talförmåga och fri vilja, zonbi. Voodoozombien uppväcks i den karibiska traditionen till liv av en medicinman, bokor eller houngan, för att sedan lyda sin skapares vilja. De första europeiska observationerna av vad som sades vara zombies gjordes på Haiti 1930 av den franska antropologen Dr George de Rouquct och avsåg unga slavarbetare som arbetade hårt utan att svettas. På 1980- talet reste etnobotanikern Wade Davis till Haiti och fann att det zombieliknande tillståndet kunde röra sig om ett kemiskt framkallat tillstånd, en blandning av dödliga och lugnande mediciner. De förgiftade var ofta individer som betett sig illa och som uteslutits ur samhället och kunde i sin kemiska dvala komma samhället till nytta genom slavarbete på sockerrörsfälten.

Den populärkulturella zombien av idag är något modifierad och dramatiserad och har sedan Romeros första Living Dead- film genomgått en viss transformation från den ointelligenta staplande varelsen som med trög retorik anfaller Barbara och Johnny på kyrkogården, till de snabba och vredesdrabbade monstren som med viss begåvning sätter efter de överlevande i 28 dagar senare, Danny Boyles postapokalyptiska film från 2002. Ursprunget till zombiesmitta spänner över en rad olika förklaringar, allt från de religiösa orsaker som den italienska regissören och manusförfattaren Lucio Fulci använder sig av i filmer så som Zombie Flesh Eaters och The Beyond till de mer världsliga katastrofscenarion vi tar del av i Resident Evil, Paul W.S. Andersons filmatisering från 2002 av videospelen med samma namn, där ett av människan framtaget virus av en olyckshändelse sprider sig okontrollerat i en underjordisk forskningsinstitution.

Det är dock inte de olika förklaringsmodellerna till zombiesmittan som förtrollar och förhäxar publiken, utan själva fenomenet och karaktären zombie. Detta som är så likt oss själva men som ändå saknar det något odefinierbara som definierar människan . De starkaste ögonblicken i zombiefilmerna är just när en överlevare står ansikte mot ansikte med någon som en gång var henne eller honom kär, men som nu stirrar tillbaks med omänsklig blick, tillsynes ovetande om det band som en gång var knutet mellan dem. Kameran stannar ofta några sekunder extra vid sådana konfronteranden och i Night of the Living Dead blir det Barbaras död då hon igenkänner sin bror Johnny i den hord av zombies som invaderar det barrikaderade huset. I den omfattande romanen Hanteringen av odöda från 2005 låter den svenska skräckförfattaren John Ajvide- Lindqvist 2000 stockholmare vakna från de döda för att sedan återvända till de hem och de nära och kära de en gång lämnade. Ajvide- Lindqvist undersöker den situation som uppstår i just detta ögonblick; då något som en gång varit en vän återkommer som något helt eller delvis annat, något som inte längre går att identifiera sig med och som inte kan förstås. Det finns något extra kraftfullt i de scenerna. Det är något som dröjer sig kvar.

Det vore enkelt att tolka zombien som människans rädsla inför hennes oundvikliga död, men det lämnar ändock en viktig obesvarad fråga kvar. Varför dröjer sig dessa scener av sönderslitna familje- och vänskapsband kvar? Då zombien som symbol för skräcken inför döden frångås finner man en intressant tolkningsmodell inom existensfilosofin.

Existensfilosofin inbegriper en mängd olika och ofta motstridiga teorier vars gemensamma nämnare är frågan efter vad som grundläggande karaktäriserar människans vara. Detta varande är på ett avgörande sätt skilt från andra former av vara och teoribildningarna tar sin utgångspunkt i att den mänskliga existensen är en konkret och faktisk existens. Enligt den franske filosofen Jean- Paul Sartre förhåller sig människan som ett vara-för-sig i motsats till hennes omgivning som utgörs av vara-i-sig. För att förklara detta närmare redogör Sartre två betydelser av ”är”; vad något är, samt att något är. Karaktäristiskt för den första formen av att vara är att essensen föregår existensen, alltså vad något är bestämmer hur det är, emedan det i det andra fallet rör sig om att existensen föregår essensen, så som fallet är med människan, vilket innebär att hon till skillnad från all annan existens förfogar över hennes essens. Hon har i motsats till tingen ingen given essens. Skulle hon däremot införlivats i kategorin vara-i-sig, skulle hon sakna frihet och hennes existens skulle utgöras av vad hon är. Detta är en filosofisk omöjlighet och cirkelresonemanget kan endast redas ut om människan istället blir något annat, ett medvetandelöst vara.

Vidare menar Sartre att människans medvetande alltid är riktat mot någonting, det är intentionalt och det som hon har att förhålla sig till, det faktiska, ges benämningen fakticitet. I egenskap av vara-för-sig kan människan överskrida sin fakticitet genom att förhålla sig till den på olika sätt. Människan är på grund av dessa egenskaper en outsider i varat eftersom hennes existens baserar sig på andra villkor än hennes omgivning. Men det finns dock ett nära hot som riskerar att rasera hennes vara-för-sig, nämligen det enda som är som henne själv; hennes medmänniska, i filosofin omnämnt som den Andre. Den Andre hotar att infoga människan som vara-i-sig genom att tillskriva henne vissa egenskaper. Detta sker främst genom blicken, eftersom det är med den som den Andre värderar henne och detta leder till att människan ges en given essens. I filmens och skönlitteraturens värld kan denna skrämmande blick försöka oskadliggöras genom att återuppväcka människan som zombie. En zombie har inget medvetande, zombien är ett vara-i-sig vars essens föregår dess existens. Men trots detta kvarstår hotet. Trots sin egenskap som vara-i-sig riskerar zombien att införliva även människan i detta vara. Zombien ser inte längre människan som medmänniska, då den förlorat all mänsklighet. Den ser henne som ett ting, som föda, och därmed har paradoxalt nog den Andres blick hos zombien förstärkts och ytterligare manifesterats.

Filosofin om den Andre har under mitten av 1900- talet utvecklats med stor emfas och har vidareutvecklats inom postkoloniala studier. Det är dock hos Sartre man finner en uttalad rädsla inför den Andre, men invävt i exempelvis Martin Bubers teorier finns ett erkännande av en viss reservation som tycks råda i samtiden. Endast detta faktum, att det inom filosofin har utvecklats en teoribildning kring den Andre, visar på att vi tycks vara mysterium för varandra och för att tillgripa en välanvänd kliché, det vi inte har kunskap om hyser vi en rädsla inför. Det vi är rädda för måste vi försöka finna kunskap om.

Zombien som symbol för den Andre tillåter oss att se våran rädsla på ett sakligt och handgripligt sätt. Zombien är som tidigare sagts, lik oss, den liknar den bild av en vän eller en familjemedlem som vi bär i vårt sinne, men det är en skenbild och umgängen med skenbilder är enligt Martin Buber dömda att misslyckas. Det kan inte finnas någon verklig samhörighet mellan subjektet och zombien, eftersom subjektet accepterar den som en levande död, något annat än henne själv. Detta är avgörande; zombien är inte det samma som subjektet och tvekar hon inför detta kommer hon att likt Barbra förgås. Om subjektet gör den Andre till det Samma raserar hon samtidigt sin egen autonoma existens eftersom hon själv alltid är den Andre för sina medmänniskor.

Uppbyggnaden av en klassisk zombiefilm är således liknande den situation som uppkommer i mötet med den Andre. Då en grupp människor isolerar sig i ett hus till skydd mot hotet utifrån kan man dra en intressant parallell till Emmanuel Levinas’ jämförelse med subjektet och hemmet. I njutningen är subjektet hemma i sig själv. Alla njutningsfulla upplevelser av omvärlden samlar subjektet i detta hem och därtill kan hon välja mellan att stänga ut sina medmänniskor eller att bjuda dem in. Rädslan för den Andre tvingar karaktärerna i Night of the Living Dead att barrikadera sig i huset men i all samvaro finns ett potentiellt hot, bland de överlevande finns en smittad flicka och det är sist och slutligen detta som förgör dem, eller bidrar till deras undergång. I I am Legend träffar Robert Neville Ruth som han sedan inleder ett förhållande med. Han bjuder in henne i sitt hem men det visar sig till sist att även Ruth är smittad och en kedja av händelser och konsekvenser till detta leder till att Robert tillfångatas och sätts i fängelse i väntan på den dödsdom som utfärdats över honom av de smittade. Som den sista människan kvar i livet ser han genom cellfönstret ut över de hundratals smittade som samlats för att bevittna hans avrättning och då de i sin tur upptäcker honom i fängelsegluggen kan han i deras ögon se samma rädsla och skräck med vilken han också sett på dem i början av hans äventyr. Han är, på samma sätt som de är inför honom, den Andre, hotet.

Det är snarare regel än undantag att zombiefilmer också hamnar under ett annat genrebildande epitet, nämligen gore. Gorefilmer är snarlika splatterfilmer och betonar på samma sätt explicit våld, men emedan våldet i splattergenren ofta anses komisk och parodisk så vill våldet i gorefilmer förstärka ett narrativ som saknas i splatterfilmen. Även om Night of the Living Dead i dagens ljus kan uppfattas som tam så omnämndes den på sin tid i många hätska våldsfilmsdebatter. Zombies porträtterades och porträtteras än, som halvruttnande kadaver indränkta i kroppsvätskor och hjärnsubstans. Här finns ännu en parallell till Sartre, som menar att det äckel som subjektet känner inför sin omgivning, som han bland annat behandlar i den numera klassika romanen Äcklet från 1938, är som starkast inför det klibbiga. Det klibbiga gör mest motstånd mot oss, vi kan varken värja oss för eller knuffa bort det. Det utgör ett varsel om en metamorfos från vara-för-sig till vara-i-sig. Det hotar att ge oss en given essens och beröva oss våran frihet, precis som en köttslukande zombie vill överföra den ruttna smittan till sitt offer via kladdiga kroppsvätskor.

Man kan välja att se zombiekulturen för vad den ser ut att vara; våldsbetonad underhållning, men skrapar man försiktigt på ytan så märker man de underliggande existentiella frågeställningar som färgar alla människors handlingar. Dessa frågeställningar är en källa till kreativ kraft som inte verkar sina på grund av det faktum, att de många gånger verkar i det omedvetna.

Författaren till denna text skulle överleva en zombieattack enligt ”Would you survive a zombie attack? Personality test”

Fotnot

Rubriken är ett citat av Jean- Paul Sartre.

1. I am Legend räknas även som vampyrfilm, då det virus som spridit sig i världen gör offren extremt UV- känsliga (på originalspråk refereras offren till som Darkseekers). Förhöjd metabolism följer i sjukdomens spår och gör de smittade snabba och starka men tvingar dem även att hänge sig till kannibalism.

Kommentarer till bilder

1. Scen från Night of the Living Dead, George A. Romero, 1968

2. Litet barn som smittats i Rec, Jaume Balagueró, 2007

3. I Survival of the Dead, George A. Romero, 2010, får huvudpersonerna stifta ny bekantskap med deras nära och kära som återuppstått.

4. Scen från Dawn of the Dead, Zack Snyder, 2007 (Original: George A. Romero, 1978)

5. Kladdigt från Brain Dead/ Dead Alive, Peter Jackson, 1992

Annonser

Postat i:Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: